Finkrogen på Djurgården är abonnerad. Inte ens en macka kan vi få köpa av den aningen snorkiga personalen. ”Men en kanelbulle går kanske lika bra? Ni kan sitta i korridoren. Tror jag.” Martin Stenmarck ser lite skeptisk – och hungrig – ut när han får lunchläget klart för sig. Utan mat stannar motorn och Martin blir sur och grinig. Men hans kontor när han jobbade för TV4 och programmet Kvällen är din ligger bara några minuter bort med bil, uppe vid Värtahamnen. Där finns det många lunchställen. Sagt och gjort. Tio minuter senare äter vi gravad lax med färskpotatis och dricker lättöl. Vi hamnar på ett klassiskt lunchhak i svensk arbetarstil. Utanför dundrar långtradarna förbi så borden skakar. Maten är hälften så dyr som på tjusiga krogen – men troligtvis lika god. Personalen är avgjort trevligare.
Martin har fått lysande recensioner för sin insats som programledare. Att det är hans första stora egna tevejobb är svårt att tro. Det mest ovana med tevejobbet var inte att möta miljoner tittare – utan att för första gången ha ett eget skrivbord. På ett kontor. Och att dyka upp samma tid på morgonen, dag efter dag. Ha ett riktigt jobb, helt enkelt.
– Så var det faktiskt. Det var sjukt intensivt. Vi jobbade verkligen i ett högt tempo, säger Martin, som har bett teveteamet att vänta ett par veckor med att fråga om han vill köra en säsong till. Då ökar chansen att han ska säga ja.
Aftonbladets recensent skrev att du var ”född till att göra teve”.
– Det var kul att höra! Jag är inte bortskämd med sådana positiva omdömen. Det brukar ju vara både högt och lågt när det gäller mig. Jag har nästan en buddistisk inställning till recensioner och läser ingenting. Det håller jag stenhårt på.
Min bild är att du verkar vara mer populär hos allmänheten än hos kritikerna.
– Det tror jag stämmer. Jag vet inte riktigt varför, men det är något som jag har förlikat mig med. När jag slog igenom för tio år sedan var det sjukt viktigt för mig att alla skulle tycka om mig hela tiden. Då är man väl på ett visst sätt som människa. Jag vet inte om det har något med det att göra, att en del kritiker tycker att jag är lite för ”light”.
För att se hela artikeln, öppna PDF:en till höger.
