Text: Bosse Jönsson
Foto: Peter Cederling
Hon är karriärkvinna och styrelseproffs. Och jordnära, skogspraktisk norrländska från Överkalix. Anna-Stina Nordmark Nilsson är nöjd med framtoningen. Den är helt medveten och vad jag kan bedöma helt sann. I båda miljöerna – både i skogen och i näringslivet – är hon ganska ensam kvinna. Systrarna är inte många på varken det ena eller det andra stället. Anna-Stina Nordmark har aldrig känt sig utsatt, eftersatt, i underläge. Men hon noterar tecknen, tolkar statistiken, och ser att könet fortfarande allt för ofta gör skillnad. Hon är inte millitant, men klarsynt.
- Min mans farmor var satt under förmyndare. Hon ärvde skog och var tvungen att ha en förmyndare!
- Jo, det var då. Men än i dag är det många företagsöverlåtelser där mannen tar över inte bara det operativa, utan också ägandet från kvinnan. Jag har sett det så många gånger. Det operativa må vara okej. Men inte ägandet. Det är på ägandet det hänger.
För jämställdheten mellan könen är frågan om ägande avgörande. Verklig jämställdhet kräver jämställt ägande. Det handlar om ägande av kapital och om ägande i rent juridisk mening.
- Här är kvinnornas ställning fortfarande väldigt svag. 1921 fick gifta kvinnor själv förvalta sin egendom – om de gift sig före 1921. Först 1950 fick alla gifta kvinnor rätt att förvalta sin egendom.
- Men fortfarande ser jag hur kvinnor försummar rätten att äga. Det gäller kvinnor som ärvt skog, det gäller kvinnor som tar över familjeföretag. För männen är det självklart, men inte för kvinnorna.
- Det är det verkliga spöket. Spöket från generationer av manligt ägande som fortfarande hemsöker oss.
- Jag träffar ofta kvinnor som i sina äktenskap inte fredat sitt ägande. Vid en skilsmässa splittras ägandet och kvinnorna får bara med sig delar.
- Om kvinnor tänkte mer på juridiken skulle jämlikheten mellan könen vara större – och öka.
För att se hela artikeln, öppna PDF:en till höger.
