Text: Markus Wilhelmson Foto: Karl Nordlund
Det är lite ombytta roller när Petra Marklund – mer känd som September – ska fotograferas för Audi magasin. Det vanliga är att fotografen får böna och be för att få några bilder till, alltid några bilder till, en annan vinkel, en annan blixt, ett annat objektiv, ett annat … Nu är det Petra som vill fortsätta. Hon vill att det ska kännas hundra, eller ännu mer.
– Petra är ganska noggrann med vad hon tackar ja till, men det som hon väljer att göra satsar hon 120 procent på. Hon gör aldrig någonting halvdant, säger Victoria Ekeberg, hennes manager sedan tio år.
Petra Marklund har sedan hon var tio år vetat att hon skulle bli popstjärna, och det var inte bara en naiv dröm byggd på mimande med hopprepsmikrofon framför spegeln i flickrummet. Målmedvetet och konkret tog hon steg för steg för att nå dit: sånglektioner, musikskola, gitarrkurs, dansklass.
– Vid skolavslutningen när jag var elva år sjöng jag Beatles »Blackbird« inför alla elever och deras föräldrar i Nacka Skola. Det blev värsta applåderna och många kom fram efteråt och sa »Wow!«. De var helt till sig. Då hände någonting med mig. Jag har alltid känt mig ämnad för att göra det här. Det har aldrig varit någon diskussion. Jag skulle bli popartist.
Föräldrarna har hela tiden stöttat sin dotters tidiga karriärval. När Petra var tolv år åkte hon, som alltid på somrarna, med föräldrarna till Slovenien. Tillsammans med mammas gamla band spelade de in en skiva där de hade tonsatt poeten William Blakes texter. Så småningom började Petra sjunga i ett jazzband som uppträdde på lunchrestaurangen Masten i Tyresö centrum utanför Stockholm. Medelåldern i bandet var drygt 50. Petra hade nyss fyllt 14.
– Jazz var roligt för att jag fick improvisera så mycket. Jag fick waila och köra mitt eget race. Jag ville bli popstjärna.
Och eftersom Petra Marklund aldrig har tvivlat på att det skulle bli som hon har bestämt såg hon till att det blev just så. När hon var 18 år slog hon igenom med låten »La, La, La (Never give it up)«. Framgångarna kom inte över en natt, men steg för steg tycks det som om omvärlden har upptäckt hennes unika begåvning. Hon har erövrat förstaplatsen på den spanska topplistan, tagit sig in på den mytomspunna amerikanska Billboardlistan, uppträtt inför 400 000 personer i Polen.
Det var inte så att Sverige missade henne helt men när deltagarna till TV4:s nya satsning »Så mycket bättre« presenterades var det många som höjde på ögonbrynen. Lasse Berghagen, Lill Babs, Christer Sandelin, Di Leva, Plura och Petter hade nog de flesta hört talas om. Men September? Är inte det en månad? Efter programmen var det henne som det talades om. Hennes Twitter och Facebook översköljdes av tårar efter att hon sjungit »Teddybjörnen Fredriksson«. Det verkade som om hon hade fått hela Sverige att gråta. Och när Petter hörde hennes totalt respektlösa omgörning av hans »Mikrofonkåt« såg man hur hiphopartisten hamnade i något slags blandning av chock och lyckorus. Inslaget har visats nära två miljoner gånger på Youtube, och singeln som sedan släpptes har sålt fyra gånger platina, vilket innebär 80 000 exemplar.
Men det var långt ifrån självklart för Petra att tacka ja till programmet.
– Jag höll på mitt nej ganska länge. Jag är ingen typisk tv-människa. Jag är nog lite för privat. Alla människor borde vara för privata för att ha en mikrofon på sig från det att de vaknar på morgonen tills de går och lägger sig. Det är en konstig känsla, konstaterar hon och fortsätter:
– Det är ganska lätt att bli känd om man bara vill. Men att vara känd för något man inte är stolt över skulle bara ge mig ångest. Då är nog känd det värsta man kan vara.
Därför är hon oerhört noga med sina val. Var hon syns, vilka låtar hon väljer, vilka hon samarbetar med. Den polska tv-versionen av »Stjärnor på is« fick exempelvis ett raskt »Nej, tack«.
– Jag brinner för musiken och för det kreativa skapandet. Allt som stör det försöker jag att tänka bort.
För att se hela artikeln, öppna PDF:en till höger.
