Text: Markus Willhelmsson Foto: Morgan Norman
David Hellenius har välkomnat oss till »Viking Line, C-hytt« som han kallar sin lilla fönsterlösa loge på Sveriges Television, där TV4 hyr in sig för att spela in »Let´s Dance«. Nära två miljoner tittare följer programmet varje fredag. Det är dagen före sändning och fortfarande ganska lojt. Redan på morgonen nästa dag märks allvaret på ett annat sätt. Det händer att folk bryter ihop eller kräks innan de kliver ut i direktsändning.
- Jag vet inte riktigt varför jag inte blir nervös. Kanske för att jag har övat ganska länge på detta. Jag har varit programledare i 15 år. Och jag har gjort massor av företagsjobb. Så många lördagar jag har tillbringat i olika köpcentrum med att lotta ut kaffe. Det är väldigt lärorikt, precis som de katastrofala tv-programmen jag har gjort. »Kändisdjungeln« eller »Stadskampen«. Där har jag lärt mig tröskverket, hur det är att gå in och säga »Hej och välkommen!« och veta att man inte har någonting gratis. Det är som en skådespelare som kämpar på teatern för att lyfta en roll som inte håller ens på idéplanet.
David Hellenius drar flera paralleller till teatern. När han var 19 år kom han in på Calle Flygare teaterskola, mest för att slippa tillbringa ett år på M/S Karlskrona i lumpen.
Vad lärde du dig där som du har nytta av i dag?
- Att jag inte vill hålla på med teater. Jag är superimponerad av dem som skriker och gråter i fem timmar på Dramaten kväll efter kväll. Vad tungt det måste vara. Är människan verkligen gjord för det här, kan jag tänka. Vad gör de när föreställningen är över, när de fullständigt har tömt sig? Kan man verkligen bara gå hem och dammsuga eller öppna posten då? Jag förstår att många fyller tomrummet på krogen. Folk blir knasiga i tv-branschen också, och då håller vi ändå på med ytligheter, kändisar som tävlar om att äta godis på tid.
Du hade inte så högtflygande planer när du var ung. Du drömde om tjänstebil och garageuppfart?
- Jag tyckte att det verkade lagom. Jag ville ha ett lagom bra jobb, ett rakt och okomplicerat liv utan för mycket krav. Och så sätter jag mig i en helt annan situation med massor av krav, med näthat och recensenter, massor av folk som bedömer det jag gör. Tv-branschen är ganska hård, och jag tycker att det har blivit värre. Det bloggas och twittras och skrivs elaka saker om varandra. Men jag har varit väldigt förskonad.
Varför har det gått så bra för dig?
- Jag tror att det är en tillfällighet att just jag hamnade här. Det är självklart att det går omkring en massa arbetslösa skådespelare som är minst lika bra som Mikael Persbrandt eller människor som är bättre programledare än vad jag är.
Vad drivs du av?
- Jag vill att det jag gör ska bli så otroligt bra. Jag känner att det inom mig har vuxit fram en kärlek till att göra tv. När en direktsändning rullar på, när hela det här maskineriet som är ett riktigt lagarbete funkar och jag vågar ta risker och chansa och publiken skrattar. Då är det magiskt.
För att se hela artikeln, öppna PDF:en till höger.
